En vecka...

...har gått sedan vi påbörjade Esters kortisonbehandling. Jag var lite orolig för diverse olika biverkningar som vi upplevt vid tidigare behandlingar men ännu så länge har det gått ganska bra. Hon är lite mer hungrig, lite mer törstig och lite mer kissnödig än vanligt men ännu så länge är det inom de gränser som känns ok.

Tanken är att hon ska gå på denna dos i en vecka till och sedan ska vi påbörja nedtrappningen. Om det inte blir värre än så här så kör vi den rekommenderade tiden och en vecka till ska vi nog fixa. Jag var även lite orolig för att magen inte skulle tåla medicineringen men det verkar också gå bra. Hon har i alla fall inte kräkts, dreglat eller betett sig konstigt på några andra vis och det känns väldigt lovande. Äntligen kanske man kan börja slappna av lite och våga tro att detta kommer gå vägen.

I tisdags körde vi ett litet rallypass på hemmaplan och då fick även Ester vara med. Hon var väldigt pigg och är man så hungrig som hon är just nu så vänder man gärna in och ut på sig för en endaste liten godisbit.

Även igår var blev det hundträning för då var det dags för mig och Sandra att dra igång vår inomhusträning på Göteborgs hundarena. Vi har tänkt att köra rally där tillsammans varannan onsdag. Just nu kör vi bägge med fokus på högerhandling och med målet att snart komma till start i avancerad klass.

Det är alltid lika roligt att träna med Sandra och denna gången valde jag att bara ta med mig Smilla. Jag är jättenöjd med både henne och hennes prestation och det känns lovande för en kommande start. Vi har en hel del kvar att jobba på men det går framåt. Hon har en fin position på höger och fixar de flesta momenten men när det gäller sidbytena så har vi den del kvar att jobba med.

På vägen hem från hundarenan så åkte jag förbi Linda och Harald för att lämna av ett täcke till lilla Tuva. Blev inbjuden på kaffe och det kan man ju bara inte tacka nej till när man även får möjlighet till lite valpmys. Så mycket mys vet jag inte om det blev för det var mest bus och bit i den lilla damen.

Jag får verkligen en deja vu när jag träffar Tuva för hon är så himla lik Smilla. Till utseendet en del men till sättet väldigt mycket. Lika vild, galen, social, lekfull och underbar som sin mamma var i den åldern, och fortfarande är. Det är så härligt med valpar men jag är ändå väldigt nöjd med att ha två vuxna hundar just nu (även om inte Smilla är så vuxen mentalt alla gånger), det är faktiskt ganska jobbigt att ha en vild och galen valp hemma :)