Livet blir inte alltid som man tänkt sig...

För den som undrar varför det varit så tyst på bloggen den senaste tiden så ska jag berätta det här och nu.

Samma kväll som vi varit hos veterinären och konstaterat halsinfektion hos Ester så upptäckte vi att hon inte riktigt stängde sin mun. Hon hade även svårt för att äta och dricka vilket kändes lite oroande. Morgonen efter var det ändå värre och det var bara att bege sig till veterinären igen och då med en rejäl klump i magen.

Ester har med största sannolikhet åkt på någonting så konstig som en förlamning i underkäken, vilket gör att hon inte kan stänga munnen och inte heller äta eller dricka själv. När jag insåg vidden i detta blev jag helt förkrossad och allt kändes plötsligt hopplöst.

Förlamningen inträffar vanligtvis som ett resultat av en inflammation i eller runt omkring trigeminalnerven, viken styr musklerna i ansiktet. Det är så ovanligt att veterinären knappt kände till det och det finns inte så mycket information på nätet heller. Oftast självläker detta men det kan ta mellan 2-4 veckor.

Ester har nu i 9 dagar behandlats med anti-inflamatiorisk, haft munskydd i form av en munkorg i tyg, matas med sked och fått vatten via flaska. De senaste 2 dagarna har vi äntligen sett några små små framsteg. Hon kan behjälpligt äta själv, hon har mer kontroll över sin mun och tunga vilket gör att hon inte dregglar längre och hon har till och med kunnat bära ett mjukisdjur lite försiktigt.

Idag har vi varit på återbesök och behandlingen ska fortsätta, nu med kortison. I övrigt ska vi fortsätta att ha munskyddet på när vi är hemma och ute på promenaderna . Vi ska gärna träna käken genom att försöka få henne att tugga och bära saker.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men efter att ha kommit över den värst chocken och bedrövelsen ser vi nu framåt och ska göra allt för att Ester ska bli helt bra igen. Hon är pigg, glad och mår bra i övrigt men hon tycker livet är lite trist. Lugna koppel-promenader är inte hennes grej så när hon får tillfälle att vara ute på tomten så drar hon gärna ett par varv i hundra knyck.

En utav de sysselsättningar hon har just nu är att sitta på sängen och voffa lite lätt på sånt som händer på gatan. Det är inte helt lätt att få fram så mycket ljud med munkorg men hon lyckas ganska bra ändå.

Nu hoppar vi verkligen på att utvecklingen fortsätter framåt och att jag om några veckor kan skriva här att hon är helt återställd igen.