2011 blev ett väldigt händelserikt år med både bedrövelse och lycka. Året började med den kallaste och längsta vintern på väldigt länge och t o m jag som älskar snön tröttnade på den till slut. Jag försökte ligga i med Esters träning men underlaget satte stopp för mycket.
På Springer Västras årsmöte i februari tilldelades Ester utmärkelsen "Årets bästa brukshund". Nu kanske inte konkurrensen var så stor men det är uppenbart inte så många i klubben som ens träna bruks med sina springrar. Det var i alla fall kul och extra roligt var det att Ester som första hund från kennel Pussentorpet blivit uppflyttad till Lägre klass spår.
I början av mars fyllde Simba 12 år och 2 veckor senare så blev Ester 2 år. Snön började ge med sig och planer för vårens träning snurrade i mitt huvud. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Den 23 mars blev Ester sjuk och det var början av en lång tid med oro och förtvivlan.
Det började med en halsinfektion som också satte sig på muskulatur och nerver i ansiktet. När vi var tillbaka hos veterinären dagen efter och kunde konstatera att Ester råkat ut för en förlamning i bland annat underkäken trodde jag det värsta. Jag blev helt förkrossad och glädjen över vår kommande bebis förtogs av den hemska tanken "tänk om förlamningen blir bestående" och "tänk om hon inte blir frisk". Att inte kunna äta och dricka själv och att behöva gå med munkorg är inte ett liv för en hund.
Ester sattes på en hög dos kortison och sedan var det bara att vänta och se vad som hände. Jag tror aldrig jag varit så ledsen och förtvivlad i hela mitt liv men som tur var vände det. Efter ca en vecka så började vi se en tendens till att förlamningen började ge med sig och det kändes helt fantastiskt. Dock blev det ett bakslag när jag insåg att all hennes muskulatur i ansiktet hade förtvinat och hon var väldigt kantig och knotig på huvudet och runt käkarna.
Ester gick på kortison totalt 5 månader och under denna tiden blev hon långsamt bättre och bättre. Idag har hon varit kortisonfri i 4 månader och jag skulle vilja säga att hon är återställd till 99%. Jag har ännu inte vågat slappna av helt och tro att vi helt kan lämna detta bakom oss men för varje månad som går så lättar en liten sten. Hon mår idag toppen och har nästan gått ner allt det hon gick upp i vikt under kortisonbehandligen.
Trots Esters sjukdom så ville jag försöka vara med på den viltspårskurs som vi planerat under april och maj. Det gick bättre än förväntat och trots att Ester under denna period var lite trött och tung i kroppen så levde hon upp och fixade kursgångerna galant. Den 18 maj gick hon Anlagsprovet och blev godkänd. Jag var denna dag otroligt lycklig och stolt över min lilla älskade hund som fixat detta trots allt vad hon genomgått.
Efter anlagsprovet blev det träningsvila och fokusering på att vi faktiskt skulle bli en till i familjen inom kort. Det gick snabbare än beräknat för den 10 juni bestämde sig vår älskade son att nu skulle han ut. Drygt 3 veckor för tidigt, lite liten, lite trött och lite gul kom han till världen och pga av detta blev vi kvar på BB i en hel vecka. Vovvarna bodde hos mamma och pappa på landet och som vanligt blev de väl omhändertagna där.
Sommaren flöt på och det blev en ganska stor omställning både för oss och hundarna. Alla fyra har tagit det väldigt bra och Ester som jag var mest orolig för är super med Vilmer. Hoppas det håller i sig även nu när han blir lite större och mer rörlig.
I augusti hade vi en liten syskonträff här hemma i Landvetter. Kjerstin och Ellie, Lotta och Ella, Liz, Wilma och Elsa var här på besök. Dessvärre kunde inte Marie och Oliver komma. Vi promenerade i dryga timmen i Landehof och fikade sedan tillsammans på vår altan. Det var väldigt trevligt och det är verkligen superkul att vi är ett gäng med hundar från drömkullen som håller ihop och träffas kontinuerligt.
I september började vi träna viltspår tillsammans med Anders och Oliver och i slutet av oktober åkte vi gemensamt till Sibbarp och gick Öppenklass. Trots att vi inte tränat med skott så blev Ester godkänd och till våren är tanken att vi ska försöka komma till start igen. Jag hoppas även att träningen med Anders kommer att fortsätta för det är så trevligt att göra detta tillsammans med någon annan.
I övrigt har hösten lunkat på i ganska lugnt tempo. Lite lydnadsträning har det blivit och förutom Rutan så är alla moment i lydnadsklass 2 hyfsat inlärda. Självklart behövs det finputsning och det ska vi sätta igång med efter nyår då vi ska vara med på en inomhusträning som anordnats av en hundägare från Kallebäck.
Med tanke på hur det blev förra året så delar jag inte med mig av mina tankar om tränings- och tävlingsåret 2012. Tanken är i alla fall att vi ska köra igång lite mer på allvar efter nyår och självklart kommer allt att redovisas här i bloggen.
Simba som även hon blivit ett år äldre har haft lite krämpor under hösten och är nu i slutet på sin andra behandling. Hon är pigg och glad i övrigt men tiden får utvisa hur detta kommer att bli.
Härmed vill Ester, Simba och hela familjen Kristoferson-Lidén önska alla nära och kära ett gott slut och ett riktigt gott 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar