Det började med att Simba blev ganska så dålig på trettonhelgen och ville inte gå upp ur korgen. Hon hade ingen matlust och kroppen hängde inte riktigt med. Jag var väldigt införstådd med att vi stod inför ett jobbigt veterinärbesäk men det vände och hon blev bättre innan helgen var slut.
De kommande 2 månaderna hände någonting och Simba var piggare än på länge. Det känns bra så här i efterhand att hon fick må så bra i 2 månader innan hon blev sjuk igen. Denna gången var det värre, hon fick hög feber som inte gav med sig och vi tog beslutet att låta henne somna in. En hund som Simba, som varit pigg och frisk hela livet skulle inte behöva genomgå en massa vid 13 års ålder.
Simba somnade in den 24 februari och saknaden är stor. Vi minns henne framför allt som en väldigt vänlig och glad hund som var självsäker och trygg. Hon var sällan orolig och tyckte det mesta som hade med människor och andra hundar att göra var kul. Sov gott lilla gumman, vi kanske ses en dag igen.
I mars började jag och Ester en brukslydnadskurs på SBK Göteborgsavdelningen och det visade sig bli den bästa kurs jag någonsin gått. Jag lärde mig massor av de fantastiska instuktörerna och det vi ett härligt gäng som har en del kontakt även idag.
Parallellt med bruksmomenten tränade vi in lydnadsklass 2 och trots att vi inte var helt redo så åkte vi till Elfsborgs BK i mitten av april och debuterade i 2:an. Jag hade inga som helst förväntningar och vädret var inte heller det bästa. Det visade sig senare att det skulle bli vår bästa tävling som slutade med 173,5 p och en andra placering.
Nästa start var i början på maj den blev inte så lyckad. Värmeböja och skendräktighet gjorde Ester fruktansvärt slö och loj. Därefter plockade vi hem våra 2 resterande första pris i lydnadsklass 2 och LP:t fick vi på vår hemmaklubb, med klassvinst dessutom.
Trots bra resultat så var jag inte helt nöjd med våra tävlingar. Ester gjorde vad hon skulle men det var något som saknades och kanske att förklaringen kom en månad senare när hon blev mycket sjuk.
I mitten av juli upptänkte jag att Ester hade problem med munnen och käken igen. Denna gång hade hon problem med att öppna helt och var svullen på höger sida av huvudet. Man misstänkte återigen myosit och då sattes hög dos kortison in igen. Jag kände mig helt förkrossad, och det började redan då pratas om livslång behandling. Jag vet hur dåligt Ester mår av kortisonet så allt kändes nattsvart.
När Ester inte blev bättre trots behandling, utan bara sämre, så kände jag att någonting inte stämde. Pratade med veterinären som tyckte vi skulle fortsätta några dagar till för att se om det skulle vända. Ester snabbt blev så dålig att vi kl 4 på morgonen den 23 juli beslutade att åka in akut med henne till Blå Stjärnan. Hon hade då hög feber, var väldigt svullen på hela höger huvudhalva och kunde inte öppna sin mun utan att skrika.
Det visade sig efter ett antal undersökningar och röntgen att Ester hade en gigantisk varböld i huvudet som sträckte sig ner bakom ögat och ner i munhålan. Ester blev kvar på Blå Stjärnan i 3 dygn och fick sedan äta antibiotika i 4 veckor. Under denna tiden återhämtade hon sig väldigt bra och det känns idag som hon är helt återställd. De utesluter inte att det kan varit denna infektion som besvärade henne även året innan men att den hållts tillbaka av allt kortison.
Hela hösten fick Ester mest vila och det passade ju bra med tanke på att det var Claes tur att vara föräldrarledig. Vi var iväg en helg på läger för att prova på bruksgrenen sök och det var precis lagom för henne då. I övrigt fick Ester verkligen leva familjehundslivet och hänga med Claes och Vilmer på många långa promenader.
1:e december gick jag på föräldrarledigt igen och i samband med detta kom snön. De första 3 veckorna hade vi underbart med pulkaåkning och pulsande i skogen. Ester som piggnat till igen efter löp och skendräktighet har den senaste månaden varit nästan lika pigg och galen som när hon var unghund. Det känns som att jag efter nästan 2 år fått tillbaka min goa och lite galna hund igen.
Förutom det som nämnts ovan så har vi haft ett antal träffar med hundvänner och deras hundar. Många härliga promenader och trevliga träningar tillsammans. Det har kännts extra viktigt nu när Ester är ensamhund i vår familj. Dock har hon och Vilmer funnit varandra och det är så underbart att se.
År 2013 hoppas jag får bli ett sjukdomsfritt år och då framför allt för lilla Ester. Hon har redan gått igenom mer än vad de flesta hundar gör under hela deras livstid. Nu är det hennes tur att få vara frisk och må bra.
Min älskade Ester som om några måndader fyller 4 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar