Ett ryck!

I lördags fick jag ett ryck och bestämde mig för att lägga viltspår till hundarna. Det var nästan ett år sedan de gick viltspår senast så jag tyckte det var dags igen. Var sitt rejält spår fick jag lagt på lördag em och sedan var det bara att vänta in söndagsmorgonen. Hundarna hade väldigt långa näsor när jag lämnade hemmet med blod och klövar i högsta hugg.

Smilla som var först ut gick sitt spår fantastiskt fint. Sedan jag som förare har gjort en del förändringar i mitt beteende så har Smilla bara blivit bättre och bättre i spåret. Det är säkert en kombination av det och av att hon mognat mycket den senaste tiden och börjat kunna koncentrera sig och fokusera på sin uppgift så mycket bättre än innan.

Trots att hon ringade i de flesta vinklarna och tappade spåret några gånger så jobbade hon jättefint tills hon hittade spåret igen. Tidigare var det ofta så att hon började pyssla med något annat som tex äta något, kissa, jaga en fågel eller dyligt.

Det tråkiga var bara att hon spårade förbi slutet och sedan började hon snurra runt och leta som en tok. Med hjälp av appen hittade vi tillbaka och tillsammans började vi leta efter slutet. Smilla jobbade hela tiden och när jag äntligen hittade slutet förstod jag varför det blev så tokigt. Klöven var borta och kvar i trädet hängde bara snöret. Gulliga, söta, underbara Smilla blev ändå jätteglad över snöret men jag tyckte synd om henne när hon inte fick sin klöv. Mycket godis och glada tillrop blev det istället men så snopet det kändes ändå.

Sedan var det Esters tur och hon verkade mest förvånad över att spåret inte var som det brukade. När hon väl kom på vad det handlade om så drog hon iväg lika säkert och fint som hon brukar. Hon fick en återgång som hon fixade fint och till hennes stora glädje fanns hennes klöv kvar.

En väldigt lyckad spårträning som gjorde bägge hundarna trötta och lugna resten av den förmiddagen.